Ett brev ......
Du har två barn. Du driver dem bort allt längre och längre i från dig. Du sårar dem, du ger dem ovisshet.
Vad ska jag säga till dem? Hur ska jag förklara att du aldrig kommer att träffa dem. Dem frågar om du är död, sjuk. har dem gjort dig ngt?
Hur kan man dömma två oskyldiga barn så som du har gjort?
Dem undrar varför dem inte får hälsa på dig? Varför ringer du dem aldrig?
Ja du skickar presenter två ggr om året. Men dem fattar inte varför du inte lämnar dem själv? Dem undrar när dem ska få krama dig, sitta i ditt knä.
Det har gått lite mer än två år nu. Jag vet inte vad det är du hoppas på? Du kommer på möten om dem. du säger att du vill träffa dem. Men att jag förbjuder dig.
Du har ingen aning om hur det känns för mig att se barnens sorgsna ögon att ta alla deras frågor om dig.
Jag vill inget hellere än att dem ska få träffa sin pappa.
Adam har lärt sig cykla utan stödhjul. Om ändå pappa var här och såg mig nu. Då kanske han vill träffa mig när han ser hur duktig jag är.
Oliwer har lärt sig skriva pappa. Han ritar teckningar som han vill ge dig.
Du är inte värd dina barn men dem vill ha dig ändå och saknar dig.
Hur kan man göra så som du? Vilka spöken i huvudet kan driva ngn bort från två små barn???
Pappa kom tillbaka till oss........
kramar om!!
förstår att det måste va jättejobbit :-(