maddesvarld

och vill vara  det även om jag har problem med min ångest, min blyghet inför nya människor, min nervositet. Jag har dåliga sidor som jag skulle vilja få bort. Men vem är jag om jag inte  mig själv?
Jag har frågat mig själv om jag skule vilja ändra på ngt i mitt liv. Och ja det finns saker som jag har velat ha ogjort, upplevleser jag gärna hade varit utan.
För att citera en utav mina favorit scener i en filmen " livet är en schlager" :  candy ( transa) får en fråga av cp skadade Jonas  " Om du skulle få leva om ditt liv, skulle du vara transa då? " var på candy svarar " Om du fick leva om ditt liv skulle du vara cp då? Jonas tänker efter en stund så svarar han " Ja, annars skulle inte jag  vara jag"
Det ligger så mycket i dem orden, att man är den man är. 
När jag var 20 år så trodde jag inte att mitt liv skulle innebära att jag skulle bli misshandlad, att jag skulle få två så fina barn, att jag skulle hamna i två jobbiga rättegångar. Jag trodde aldrig att jag skulle gå igenom en abort.
Men jag kan inte ändra på ngt av det nu. Det är saker som jag får leva med. Mina barn är det bästa som hänt mig.

Det finns minnen i mitt liv som jag aldrig kommer glömma. Jag kommer alltid minnas den dagen då jag trodde att jag skullle dö. Man hinner tänka ganska mycket när man är övertygad om att nu kommer han att döda mig. Men jag klarade mig, han släppte min hals tillslut.
Jag trodde inte för allt i mitt liv att jag skulle bli inlagd på psyket i två månader.. Men det är bland det bästa jag gjort för min själv.
Jag kommer alltid minnas den dagen då Oliwer föddes och jag minns vad jag tänkte. Han är den finaste lilla människa som jag sett i hela mitt liv.
Dagen då Adam föddes minns jag oxå, han andades inte när han kom ut, han skrek inte så som små nyfödda ska. Jag hann bli totalt livrädd. Så hörde jag ett skrik i korridoren och hela mitt hjärta fylldes av kärlek och jag minns hur jag betrakatde honom och hur lycklig jag blev när han låg på min mage.
Dem goda minnen i ens liv är lätta att leva med, dem dåliga och jobbiga har varit svåra att accapetera. För jag kan inte göra det ogjort. Men jag har så säkerligen lärt mig att leva med dem.

Idag när jag var på jobbet fick jag en obehaglig känsla av att jag känner mig misslyckad som inte klarar av fast jag så gärna vill vara social. Det är för mig ett problem som leder till att jag känner mig som en misslyckad människa. Men så prata jag med mina kära sambo om det här. Och när jag fick lite perspektiv på det så kändes det mycket lättare.
Jag är så jäkla rädd för att säga fel saker vid fel tillfälle. Är rädd för att folk ska tycka att det jag har att komma med är ointressant eller oviktigt.
Jag vet egentligen inte vad det beror på.. jag vet bara att jag vill lägga det problemet bakom mig, men för att kunna det så måste jag ju lösa problemet. Har bara inte kommit på hur ännu...

Jag har en tendens till att få saker att bli jobbiga innan jag prövat på dem. Som tex att ta körkort. Jag har ju inte lyckats ta ett körkort ännu, för jag ser bara det slitsamma med det. Jag vill gå ner i vikt, men jag orkar inte, jag bygger upp hinder som är onödiga.
Jag vill att barnen ska få börja på ngn av kyrkans aktiviter här som finns i kil, men jag har inte lyft luren för att ringa och ordna det. Jag ser framför mig hur jobbigt det blir att få barnen dit när jag inte kan köra dem.
Och det finns ingen annan än jag som kan ta tag i dem här problemen.

Jag tycker det är jobbigt att jag inte har ngt jobb, att jag inte lyckas ta in pengar till familjen. Jag får för mig ibland att jag är en dålig mamma för att jag inte har råd att åka utomlands med dem, att jag inte kan åka till liseberg, kolmården och Astrid Lindgrens värld.
Men så brukar jag bli påmind av Tobias vad vi ger barnen. Vi ger dem trygghet i form att dem vet att vi finns för dem. Vi har en båt så vi kan åka ut på sjön och göra små utflykter, vi har en stor pool på sommaren så barnen kan bada!!
Vi leker med dem och vi ger dem kärlek.
Helt plötsligt så känns det inte så viktigt längre med att vi inte kan resa utomlands. För vad spelar det för roll för barnen egentligen? Det viktiga för dem är att vi finns för dem och att vi har varandra.

Trots mina brister, dåliga sidor och mina misstag så är jag faktiskt rätt så nöjd med livet. Jag kan lösa mina problem och det vet jag att jag kommer att göra fast jag vet bara inte när eller hur ännu.

Ta hand om er
Kram